Jag tror det började redan i sjätte eller sjunde klass. Jag började bli trött på hur mina tänder satt. Jag kände att de var sneda, min ena framtand satt framför den andra, så jag tyckte det såg ut som att jag hade huggtänder. Mina tänder satt bara huller om buller.
Det påverkar mig mycket, för jag är en utåtriktad person. När man inte kan le mot andra, även om man vill, så känner man sig inte som sig själv.
Jag har alltid varit en glad och leende person. Men just för att jag behövt gömma undan mitt leende, för att jag inte tyckt om mina tänder, så har det resulterat i att min självkänsla inte varit vidare bra.
När jag äntligen fyllde 18 och hade pengar till det, tyckte jag det var dags att få det ordnat. Det finn ju inte någon anledning att vara missnöjd med något man kan ändra på.
Därför undersökte jag, och hittade faktiskt, en reklam som erbjöd just att få sina tänder rätade med genomskinliga skenor. Jag tänkte direkt att det nog var något för mig.
Min mor var nog den första att säga att hon kunde se att något verkligen hände, både med mina tänder och med min allmänna självkänsla.
Det har gjort skillnaden att jag nuförtiden känner mig som en hel person. All glädje som jag har i mig kan äntligen komma ut genom mitt nya leende.
